Carina

har vi blivit! Igår köpte vi en Maxi 77 tillsammans med våra goda vänner Marianne och Andrea. Lite småfix kvar på den. Nu hoppas vi bara på att få båtplats i närheten av Göteborg så att vi slipper åka så långt, samt att Martin kan åka och fixa saker på båten t.ex. efter jobbet, utan att behöva åka till Stenungssund. Där finns det nämligen någon plats kvar, eller ja, fanns för några dagar sedan....Vad som finns idag är en helt annan femma! Hoppas det löser sig. Båten är fin och fräsch inuti eftersom förra ägaren satt mycket tid på att renovera den.


Båten; en Maxi 77

Här hemma går det bra med Esther. Martin är pappaledig denna vecka och idag har vi varit på långpromenad i vårvärmen. Esther mår bara bra. Vissa dagar har hon lite magknip och är lite missnöjd, men de två senaste dagarna har hon mått bra. Hon sover jättebra på nätterna! Jag ammar 2, max 3 ggr på natten, och sover 4-5 timmar i sträck mellan amningarna. Mera kan man inte kräva av en 1½ v. gammal baby! Hon är mycket kontaktssökande och tittar ofta och mycket på mig. Hon trivs i famnen och det underbara med henne är att hon blir lugn och gosig när hon får nära i famnen. Det hjälper att sköta henne liksom. I morgon har vi bvc hembesök, blir skoj att se hur mycket hon gått upp i vikt eftersom hon äter rätt så ofta och bajsar 5 ggr/dag åtminstone...:-) Förra veckan hade hon ju gått upp 400 gr på 5 dagar! Hoppas det lugnar sig lite så att hon inte blir så fort stor! Jag njuter enormt mycket och är totalt förälskad i henne!

Psykiskt mår jag bra för det mesta. När jag är trött så kan det kännas lite jobbigt. Till helgen ska jag antagligen vara ensam hemma med båda barnen när Martin ska segla ner båten från Trollhättan, det blir antagligen 2 dygn. Jag har inte hunnit oroa mig så mycket för det. Men får se hur det går. Om det inte går så kommer Martin hem helt enkelt, det är inte mera med det än så. Hoppas dock att jag ska klara av det! Nästa vecka ska ju Martin jobba måndag-onsdag så då ska jag vara ensam i allafall. Och jag vill klara mig själv. Jag känner ingen oro över det just nu och hoppas att det inte ska komma heller!  

Det funkar jättebra mellan storebror och lillasyster. Lukas är ömsint och snäll med henne. Lite reaktioner ser vi, men de är få och riktade mot Martin och mig. Mot lillasyster är han gullig och snäll. Hon får titta på och låna hans favoritleksaker. När hon gråter vill han lyfta upp henne och han bekymrar sig för henne när hon gnäller. Han erbjuder henne sina smörgåsar och sin saft om hon är hungrig. Han har erbjudit henne att sova tillsammans med honom i hans säng. Och det gulligaste av allt; igår kväll när hon skrek satte han sig bredvid henne i babysittern och frågade om hon ville att han skulle sjunga för henne. Lukas kan mycket sånger och vill att vi sjunger för honom, men detta var första gången på mycket länge som han själv ville sjunga. Då sjöng han på eget initiativ frasen "Sov min lilla Esther" i olika tonarter en god stund. Detta kallar jag kärlek!





Pappa och barnen. Ännu har vi inte fått Lukas att hålla lillasyster i famnen så att vi kunde få en bra bild.

Dikt om pojkar
Av: Okänd

Pojkar förekommer i diverse storlekar, vikter och färger.
De påträffas överallt - ovanpå, under, klättrande på, hängande i, springande runt och hoppande över.

Mammor älskar dem, små flickor avskyr dem,
äldre systrar och bröder tolererar dem,
stora människor ignorerar dem och Himlen beskyddar dem.

En pojke är sanningen med en sotfläck på näsan,
visheten med bubbelgum i håret
och framtidshoppet med en groda i fickan.

En pojke är en magisk varelse - man kan stänga ute honom
från sin slöjdverkstad men inte ur sitt hjärta.

Och när man kommer hem om kvällen
med bara spillrorna av sina drömmar och förhoppningar kvar,
då är det han som lagar dom igen med två magiska ord:

Hej, mamma

(Dikten har jag lånat av Sofie)

Måndag eftermiddag och jag är ensam inne. Martin, Lukas och fammo är ute och får lite frisk luft och jag sitter och väntar på att prinsessan ska vakna och vilja ha mat. Bröstet sprängvärker och tänker hon inte vakna snart får jag gå och pumpa. Vi är hemma hela familjen sedan igår förmiddag och det går bra. Vill passa på att tacka för alla hälsningar och kommentarer och framför allt för alla förböner! Tack vare dem mår jag alldeles utmärkt, känner mig stark och glad, även om sömnen inte är den bästa just nu, av förklarliga och underbara skäl! Jag är helt betagen och fascinerad av min underbara lilla dotter! Det går ganska bra med storabror också. Lite protester igår, han bet mig t.ex. när jag ammade Esther, och lite bångstyrig under dagen. Men lite reaktioner måste man tillåta. Dessutom är han hängig och sjuk, så det gör inte saker bättre. 

Idag har vi varit hos kardiologen med Esther. Allt var bra, hon ÄR spegelvänd och har ett litet hål mellan hjärtkamrarna. Men det är så pyttelitet att kardiologen trodde det skulle fixa sig själv. Vi ska på en ny undersökning efter sommaren, men troligtvis behövs inga åtgärder. Vi frågade inte, men jag antar att hålet inte har något med Situs Inversus att göra. Man bara råkade upptäcka den genom den grundliga undersökningen. 

Förlossningen då? Ja, jag antar att jag hade en skolboks drömförlossning. Vi var inne på sjukhuset ett flertal gånger under förra veckan då jag började blöda, men ingen vattenavgång och blodet kom från livmodertappen, inte moderkakan. I torsdags hade jag en lugn dag, men funderade ett par gånger på eftermiddagen om jag kissade på mig lite eller om vattnet gick. Lukas, Martin och jag fördrev torsdag eftermiddag på Galaxen i Bergsjön (och träffade Ailen där :-)) och då plötsligt kände jag att nej, detta KAN inte vara kiss, måste vara vatten. Ringde specialförlossningen som ville vi skulle komma in....igen....*suck* Var less på springet och kontrollerna vid det laget, och ville helst vänta in lite värkar, men iom. att jag blödde fortsättningsvis så ville de att jag skulle komma in genast. Nåja, in en vända, ultraljudet visade tydlig minskning av fostervattnet, men inget hade hänt så vi ombads åka hem igen. Nu började jag ha ont så jag visste det var på G. Under hemkörningen ökade värkarna ordentligt. Kl. var ca 20:30 när vi kom hem och nu hade jag rejält ont och värkarna började genast komma med 2 minuters mellanrum, så det var full gas från början. Värkarna gjorde svinont och satt (liksom med Lukas) i ryggen och höfterna och Martin fick knipa för brinnkära livet om höfterna för det lättade värkarna. En halv timme orkade vi, sedan sade jag till Martin att detta inte går, vi måste åka tillbaka. 

Kl. 21:30 var vi tillbaka. Skrevs in och fick genast TNS apparaten, detta underbara hjälpmedel. Martin kunde sluta knipa för värken flyttade fram till magen och jag kunde profylaxandas igenom värkarna. Stod ut kanske en timme och bad sedan om EDA (epidural) då jag var trött och värkarna verkligen var 100 ggr starkare än med Lukas. Barnmorskan tyckte vi skulle vänta men gjorde i allafall en snabb inre undersökning. Hoppsan, öppen 5 (!!) cm! Då tyckte hon ännu mera att vi skulle vänta eftersom min kropp tydligen fixade detta galant. Men jag ville inte. Kände mig trött och att jag liksom inte "hann med" vare sig värkarna, smärtan eller takten. Ville få en "paus". Narkosläkaren kunde inte komma, var upptagen med kejsarsnitt. En timme senare eller så bad jag igen om EDAn och barnmorskan frågade "men vill du verkligen ha den då?". Jaaa, tro mig, jag VILLE! Det kändes som om hon med flit "glömde" bort den för hon tyckte själv jag skulle klara mig utan den. Hon gjorde en ny undersökning och nu hade det inte hänt så mycket, fortfarande öppen 5 cm. Narkosläkaren fortfarande upptagen, så barnmorskan föreslog att jag skulle försöka med lustgasen. Den avskydde jag under Lukas' förlossning, och var väl inte så villig att prova, men gav efter. Gav den en rejäl chans under några värkar och märkte att den verkligen hjälpte! Nu kunde jag vila i sängen en stund och flåsa i lustgasen så jag var alldeles groggy och dimmig. Men den hjälpte! Men nu registrerade ctg-apparaten så svaga värkar så barnmorskan trodde inte de skulle ha någon effekt och ville att jag skulle upp och gå. Men jag orkade verkligen inte. I min lustgasfylla lovade jag att istället jogga längs korridoren när jag fått EDA:n, som kompensation, men det tyckte barnmorskan var lite överambitiöst. :-) 

Flåsade lustgas ett tag, har ingen koll på tiden direkt, men kanske 1½ timme till. I kombination med TNS så gav den bra smärtlindring. Till slut kom narkosläkaren och satte in EDA, något som jag i efterhand inser att jag egentligen är livrädd för. Med Lukas kunde jag inte få EDA då det kom blod från ryggraden, och jag tror att efter det så har jag fått skräck för detta. Jag är livrädd för att bli förlamad, trots att det i princip aldrig sker. Så när någon under svinsvåra värkar ber dig ligga "aboslut blickstilla" så får jag panik. När läkaren undrade om hon fick sticka, så var det "nej, nej, det kommer en värk, rör inte min ryggrad!". 4 värkar tog det innan hon fick in bedövningen och jag är verkligen nästan hysteriskt rädd för att något ska gå fel. Nu gick det bra och efter en pyttestund började värkarna släppa, men jag kände att krystreflexerna kom genast. Dessa obehagligt starka reflexer som jag så väl kom ihåg från Lukas förlossning också, och som jag hade sånt obehag för. Mitt i detta bytte jag barnmorska då den jag hade haft från början blev hastigt sjuk. När jag fått EDA:n gjordes en ny undersökning. Och hoppsan igen, öppen 8 cm!! Ville gå på toan, men barnmorskan ville inte släppa iväg mig, trodde det fanns risk för att babyn skulle födas i toaletten....:-) 

Andades lustgas för att kontrollera krystreflexerna och inte ge efter för dem. För det mesta gick det bra, vissa gånger fick jag vråla ut värken för att undvika att krysta. Jag höll på att bryta armen av Martin (enl. uppgifter i efterskott) :-) Krystvärkarna var grymma, de var så starka så det kändes som om de tog över handen. Jag hade ingen möjlighet att kontrollera dem, de kontrollerade mig. Svårt att förklara, men igen, 100 ggr kraftigare och starkare än med Lukas. Efter ett tag kunde jag inte stå emot mera och barnmorskan undersökte igen -öppen 10 cm!! Huvudet stod högt uppe, och barnmorskan sade att detta var ett svårbedömt läge. För förstföderskor så tar detta skede ca en timme, för mig kunde det gå snabbare. Har ingen om hur länge det tog, men några värkar senare vill barnmorksan kolla var babyns huvud låg, och då -hoppsan - fick Martin order om att snabbt larma, för Esther var påväg ut och in kom en barnmorska och en undersköterska till. Nu var det bara att ta i och krysta så mycket jag orkade enligt barnmorskan. Kan säga att det inte behövdes någon sådan uppmaning, jag hade inte kunnat stå emot om så någon hade tryckt en pistol mot mitt huvud. Krystade 3 gånger (!), så plopp, flög prinsessan ut så att inte ens undersköterskan hann fånga henne, utan hon landade på madrassen. :-) Navelsträngen var för kort så hon kunde inte riktigt komma upp på min mage förrän Martin klippt av den. Men sedan kom detta svarthåriga underverk. En riktig liten trollunge, så underbart vacker och finlemmad, och så älskad så att hjärtat hade kunnat brista! Och någon minut senare var jag upp och gick på toa. Barnmorskan skrattade åt mig och tyckte väl jag skulle ta det lite lugnt, men jag mådde så underbart bra. Ett stygn behövde sys innan vi kunde mysa tillsammans....Hon föddes 02:57, 5½ timme efter att vi kommit in, och efter 6½ timmar med kraftiga värkar.

Vår lilla familj har de senaste veckor verkligen fått "smaka och se att HERREN är god." (Ps 34:9), ja Han är verkligen ljuvlig och min ögon tåras av tacksamhet både mot er som läser och som BETT för mig de senaste jobbiga veckorna, men framför allt av tacksamhet till himmelens och jordens Herre, som så påtagligt hört och besvarat era böner. Tack för att ni burit mina bördor! 

/Carina        

Hej,

Eftersom Carina är på BB så ser jag det som min uppgift att uppdatera hennes blogg.

Jag kommer just hem från BB och har nu lagt Lukas och sova så jag har lite tid att skriva. Esther har undersökts av en barnläkare i dag. Det var den rutinmässiga undersökningen som görs på alla nyfödda barn. Läkaren konstaterade att Esther mår bra. Vi fick också möjlighet att ställa några frågor till läkaren, det hinner man inte alltid med före läkaren får ett alarm och springer iväg. Då han frågade varför vi var på special BB berättade vi att Esther har Citus Inversus (han var inte så påläst så att han viste det). Vi frågade också om det var möjligt att gör flera undersökningar för att se om hon har några "följd sjukdomar". Det tyckte han att behövde göras så han skrev remisser för att kolla upp lungorna, magen (inre organ) och hjärtat. Vi väntar nu på svar så vi vet när vi skall på dessa undersökningarna. Troligtvis blir det nästa vecka.

Carina mår också bra. Hon har inte sovit så mycket de senaste dygnen, men hon är ändå på bra humör och klagar inte. Förhoppningsvis är Ester nöjd att vara med mig så får Carina sova när hon kommer hem. Vi har också hjälp av farmor (Lukas och Esthers farmor) som skall vara här enda till fredag nästa vecka. Det har varit skönt att ha henne här, så hon har kunnat ta hand om Lukas medan vi har varit inne på BB och förlossningen. Det blev ett antal svängar in för kontroll innan förlossningen kom igång på riktigt. Tyvärr har farmor varit sjuk med feber och dålig mage men det håller på att reda upp sig nu.

Jag får tacka alla som har kommit ihåg oss i bön och på annat sätt. Det har varit ett stort stöd för oss att veta att det är många som ber för oss. Nu har vi stor orsak att tacka Gud för att han har hört våra böner och låtit allt gå så bra, att Ester mår bra. Ni får gjärna fortsätta att be för att Esther inte skulle ha någon "följd sjukdom".

(Mera info och bilder kommer säkert inom kort när ordinarie bloggaren har kommit hem och ordningen är återställd)

Esther föddes kl 02.57 den 17:e april. Allt har gått mycket bra! Det får vi tacka Gud för.
Ester, Carina och övriga familjen mår bra.

idag. Och oj, så bra det går! Var ängslig igår och grät en skvätt, men kände verkligen att jag ville testa. Martin är ju inte mera än ett telefonsamtal och 25 min. körning borta, ifall det skulle bli riktigt jobbigt. Ska till MVC snart, hoppas på att det är sista besöket. Hade molvärk igår i stort sett hela dagen och idag har jag lite sammandragningar med jämna mellanrum, dock inga smärtsamma. Men däremot kan jag inte fatta att jag ska föda barn igen! Huvvaligen, det är nervöst! Tänkt om jag inte klarar av det?? Sov dåligt förra natten, som vanligt, och känner mig en zoombie, men ska få sova när Martin kommer hem vid 3-halv 4 tiden. Tror och hoppas att det inte ska dröja så länge till nu. Men hon kunde få vänta till i morgon eftermiddag för då kommer farmor, så behöver vi inte fundera på barnvakt och skjutsande! 

Nu ska Lukas och jag ut till biblioteket och sedan MVC. Riktigt vårväder har vi, +15 och sol. Det har varit underbart väder en längre tid nu! :-) Uppiggande!  

"Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom Hans sår är vi helade."
                                                                                     (Jes. 53:5)



Bild från vårt påsklandskap med de tomma korsen.

Dags för lite uppdatering känner jag. Har haft min kära mor på besök sedan i söndags och hon åkte i morse. Vi har städat, bakat (så frysen är proppfull) och umgåtts. Varit utomhus, lekt och läst med Lukas, men inte kommit iväg in till stan. Så långt har min ork inte sträckt sig. Martin är hemma idag också. Trodde jag skulle fixa att vara ensam hemma, men icke. Igår när jag tänkte att mamma skulle åka och Martin vara på jobb så kom ångesten och tårarna som ett brev på posten. Så när Martin fick "ledigt" från jobbet så släpper det och jag mår bra igen.

Var hos doktorn i tisdags och fick sömntabletter utskrivna, Propavan. Har testat en natt och sov djupare med dem, även om jag var vaken ofta pga. att Lukas kommer in till oss på nätterna nu för tiden. Undrar om han är otrygg och reagerar på att jag inte mår så bra. Han brukar aldrig komma in till oss och sover oftast hela nätterna i sträck. 

Min näsa är MYCKET bättre. Den blir bättre i stort sett varje dag, tyvärr har jag dock inte slutat med Nezeril helt ännu. Tar en liten, liten dutt av barnnezerilen innan jag går och lägger mig. Igår köpte jag näshörningen som Annika rekommenderade, och jag måste säga att den faktiskt hjälper. Nu har jag sköljt min näsa i morse och fortfarande 4 timmar senare kan jag andas bara genom näsan! Visst är näsan lite svullen, men det beror säkert på graviditeten. Var hos barnmorskan i måndags och Esther har fixerat sig. Det brukar inte ta så länge innan de kommer ut sedan de gjort det, speciellt när det är andra barnet, så nu hoppas vi ivrigt på en påskbaby! Inga känningar dock. Förra veckan då jag mådde så dåligt hade jag förvärkar i stort sett varje natt, men nu är det hur lungt som helst. Så knappast blir det någon påskbaby. Men vi hoppas! :-)

Ikväll ska vi på nattvardsgudstjänst till Kvillebäcken och stilla oss inför påskens budskap.    

Tänker inte sätta upp någon fasad, mår jättedåligt psykiskt just nu. Martin är hemma idag torsdag och i morgon fredag eftersom jag känner att jag inte klarar av vardagen just nu. Har mycket ångest och sover dåligt på nätterna. Tänk på mig och be för oss. Orkar inte skriva så utförligt just nu. Annat finns i tankarna....

/Kika