Carina

Jag är STARK. Det har jag alltid varit. Jag tror att jag inte behöver någon, kavlar upp ärmarna och tar tag i saker. En fixare, liksom. Gillar inte att gråta inför andra. Eller, jo, gråta kan jag, men för andras skull, inte över mig själv. Martin har under våra 5 år som gifta väldigt sällan sett mig gråta. Behöver jag göra det, så gör jag det under tiden jag t.ex. diskar, och jag gör det tyst. Låter några tårar droppa ner i vattnet, rätar på ryggen och håller sedan tillbaka och stänger in gråten och ledsamheterna. Visar aldrig om hur det känns inombords. För jag är ju STARK!... Eller??

Så i söndags kände jag lite ångest. Inte farligt, men lite. I måndags kände jag lite mera ångest, grät en del på morgonen. Var mycket täppt i näsan och kunde inte andas. Hade tagit Nezeril i 9 dagar och visste att jag bara fick ta den en dag till. Kände att jag inte skulle fixa att vara utan den så jag ringde MVC som sade att jag bara skulle fortsätta ta den så länge jag behövde. Fick en receptbelagd medicin utskriven -rinexin. Men ångesten försvann inte. I stället ökade oron. Tisdagen var ännu lite jobbigare med mycket tårar under dagen och en evighetslång väntan på Martin skulle komma hem från jobbet. Men onsdag morgon visste jag att detta inte skulle gå. När jag vaknade hade jag tagit Nezeril två timmar tidigare och var inte täppt i näsan, men ändå fanns ett tryck över bröstet och jag fick inte luft. Jag gick och drog häftigt in andan och försökte bemästra paniken. Ringde Martin första gången en halv timme efter att han åkt och sade att detta inte skulle gå. Försökte i allafall. Städade frenetiskt, diskade, dammsugade för att ha något annat att fokusera på, men det kändes som om paniken höll på att ta över och jag gick omkring i lägenheten och ömsom grät , ömsom skakade och darrade. Ringde min underbara väninnna Ailen och umgicks med henne hela dagen tills Martin kom och hämtade mig efter jobbet. Kände att jag i sällskap med någon annan kunde glömma och tränga undan känslorna en liten stund. 

På kvällen bestämde Martin och jag dock oss för att det var bäst om han stannade hemma veckans två sista dagar. Jag hade redan så mycket oro i kroppen över tanken att Martin skulle åka till jobb på torsdag morgon. Både torsdag och fredag har varit bättre dagar tack vare att jag inte behövt vara ensam. Dessutom har jag kunnat minska användandet av Nezeril så att jag nu är nere i en dos per dag, och den tar jag på kvällen innan jag går och lägger mig för att kunna sova. Igår fredag så hade jag en tid hos psykologen. Hon trodde inte att jag hade panikångest, utan bara kände mig ledsen och deprimerad, vilket jag också tror. Jag har ingen panik, bara en oro och en ängslan i kroppen, som troligen mycket bottnar i en enorm trötthet då jag sovit så dåligt de senaste veckorna. Kanske Esthers syndrom spelar in? Kanske mina känslor från förra förlossningen? Då mådde jag inte heller så bra efteråt. Nu har jag varit orolig att jag på grund av hur jag mår just nu ska utveckla förlossningsdepression. Har en tid inbokad till psykologen på tisdag också.     

"Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag" (Gal. 6:2) skriver Paulus. Och jag är så tacksam att jag kunnat skriva till mina väninnor här i Göteborg och berättat hur jag mår. De har uppmuntrat mig med bibelord och burit mig på bönens armar, liksom min familj hemma i Finland och i USA. Om det finns någon som läser detta som också mår/mått dåligt så uppmanar jag dig att dela med dig av din börda, så är den inte så tung att bära. I allt detta har jag själv inte orkat vare sig be eller läsa bibeln. Allt har varit tomt inombords, och det betyder så mycket att veta att någon annan orkar knäppa händerna för min skull och be. Ju bättre jag mått, desto mera har jag själv orkat tacka och be. Jag tvivlade, var övertygad om Gud varken hörde eller ville hjälpa mig. Herre -hjälp min otro! För Han HAR velat hjälpa! Jag klarar av vardagen mycket bättre nu och t.o.m. nästäppan är mycket bättre, den som jag trodde mig vara tvungen att gå med tills Esther var född.   

I natt vaknade jag utan att vara täppt i näsan och kunde ha stigit upp och dansat och sjungit till Herrens ära. Det var så underbart! Visst är jag lite täppt fortfarande, men det är hanterbart. Tro för den skull inte att jag förmår tacka och prisa som jag borde och som Gud förtjänar. Mitt kött är lika kallt och dött som igår, och i stället för att med varje cell i kroppen tacka och lovsjunga så känner jag likgiltighet. Gud vare tack att jag får rikta blicken mot det fullbordade verket på korset och vila i förvissningen om att Jesus känner det jag inte kan, Jesus tackar där jag inte kan, Jesus frälser där jag inget förmår. 

Vad har jag lärt mig, eller snarare, vad har Gud lärt mig? För det första så är jag inte stark, inte ensam. För det andra att igen uppskatta min underbara gåva -min man, den gåvan Gud gav mig för snart 5 år sedan. För det tredje att Han hjälper, Han finns där och Han hör bön -oberoende av vad jag själv känner. 

Till sist en av mina absoluta favoritpsalmer: 

"Min frälsare lever, jag VET att Han lever,
fast världen har sagt han är död.  
Och inget kan skilja mitt hjärta från Honom, 
ej änglar, demoner och nöd
 
Min Frälsare lever, jag vet att Han lever,
Jag honom får möta till sist. 
När jag har lagt av mig min kropp som en klädnad
befriad från ångest och brist". 
                                           Finl.sv. ps.boken 583 v. 1-2