Drömförlossning?
Måndag eftermiddag och jag är ensam inne. Martin, Lukas och fammo är ute och får lite frisk luft och jag sitter och väntar på att prinsessan ska vakna och vilja ha mat. Bröstet sprängvärker och tänker hon inte vakna snart får jag gå och pumpa. Vi är hemma hela familjen sedan igår förmiddag och det går bra. Vill passa på att tacka för alla hälsningar och kommentarer och framför allt för alla förböner! Tack vare dem mår jag alldeles utmärkt, känner mig stark och glad, även om sömnen inte är den bästa just nu, av förklarliga och underbara skäl! Jag är helt betagen och fascinerad av min underbara lilla dotter! Det går ganska bra med storabror också. Lite protester igår, han bet mig t.ex. när jag ammade Esther, och lite bångstyrig under dagen. Men lite reaktioner måste man tillåta. Dessutom är han hängig och sjuk, så det gör inte saker bättre.
Idag har vi varit hos kardiologen med Esther. Allt var bra, hon ÄR spegelvänd och har ett litet hål mellan hjärtkamrarna. Men det är så pyttelitet att kardiologen trodde det skulle fixa sig själv. Vi ska på en ny undersökning efter sommaren, men troligtvis behövs inga åtgärder. Vi frågade inte, men jag antar att hålet inte har något med Situs Inversus att göra. Man bara råkade upptäcka den genom den grundliga undersökningen.
Förlossningen då? Ja, jag antar att jag hade en skolboks drömförlossning. Vi var inne på sjukhuset ett flertal gånger under förra veckan då jag började blöda, men ingen vattenavgång och blodet kom från livmodertappen, inte moderkakan. I torsdags hade jag en lugn dag, men funderade ett par gånger på eftermiddagen om jag kissade på mig lite eller om vattnet gick. Lukas, Martin och jag fördrev torsdag eftermiddag på Galaxen i Bergsjön (och träffade Ailen där :-)) och då plötsligt kände jag att nej, detta KAN inte vara kiss, måste vara vatten. Ringde specialförlossningen som ville vi skulle komma in....igen....*suck* Var less på springet och kontrollerna vid det laget, och ville helst vänta in lite värkar, men iom. att jag blödde fortsättningsvis så ville de att jag skulle komma in genast. Nåja, in en vända, ultraljudet visade tydlig minskning av fostervattnet, men inget hade hänt så vi ombads åka hem igen. Nu började jag ha ont så jag visste det var på G. Under hemkörningen ökade värkarna ordentligt. Kl. var ca 20:30 när vi kom hem och nu hade jag rejält ont och värkarna började genast komma med 2 minuters mellanrum, så det var full gas från början. Värkarna gjorde svinont och satt (liksom med Lukas) i ryggen och höfterna och Martin fick knipa för brinnkära livet om höfterna för det lättade värkarna. En halv timme orkade vi, sedan sade jag till Martin att detta inte går, vi måste åka tillbaka.
Kl. 21:30 var vi tillbaka. Skrevs in och fick genast TNS apparaten, detta underbara hjälpmedel. Martin kunde sluta knipa för värken flyttade fram till magen och jag kunde profylaxandas igenom värkarna. Stod ut kanske en timme och bad sedan om EDA (epidural) då jag var trött och värkarna verkligen var 100 ggr starkare än med Lukas. Barnmorskan tyckte vi skulle vänta men gjorde i allafall en snabb inre undersökning. Hoppsan, öppen 5 (!!) cm! Då tyckte hon ännu mera att vi skulle vänta eftersom min kropp tydligen fixade detta galant. Men jag ville inte. Kände mig trött och att jag liksom inte "hann med" vare sig värkarna, smärtan eller takten. Ville få en "paus". Narkosläkaren kunde inte komma, var upptagen med kejsarsnitt. En timme senare eller så bad jag igen om EDAn och barnmorskan frågade "men vill du verkligen ha den då?". Jaaa, tro mig, jag VILLE! Det kändes som om hon med flit "glömde" bort den för hon tyckte själv jag skulle klara mig utan den. Hon gjorde en ny undersökning och nu hade det inte hänt så mycket, fortfarande öppen 5 cm. Narkosläkaren fortfarande upptagen, så barnmorskan föreslog att jag skulle försöka med lustgasen. Den avskydde jag under Lukas' förlossning, och var väl inte så villig att prova, men gav efter. Gav den en rejäl chans under några värkar och märkte att den verkligen hjälpte! Nu kunde jag vila i sängen en stund och flåsa i lustgasen så jag var alldeles groggy och dimmig. Men den hjälpte! Men nu registrerade ctg-apparaten så svaga värkar så barnmorskan trodde inte de skulle ha någon effekt och ville att jag skulle upp och gå. Men jag orkade verkligen inte. I min lustgasfylla lovade jag att istället jogga längs korridoren när jag fått EDA:n, som kompensation, men det tyckte barnmorskan var lite överambitiöst. :-)
Flåsade lustgas ett tag, har ingen koll på tiden direkt, men kanske 1½ timme till. I kombination med TNS så gav den bra smärtlindring. Till slut kom narkosläkaren och satte in EDA, något som jag i efterhand inser att jag egentligen är livrädd för. Med Lukas kunde jag inte få EDA då det kom blod från ryggraden, och jag tror att efter det så har jag fått skräck för detta. Jag är livrädd för att bli förlamad, trots att det i princip aldrig sker. Så när någon under svinsvåra värkar ber dig ligga "aboslut blickstilla" så får jag panik. När läkaren undrade om hon fick sticka, så var det "nej, nej, det kommer en värk, rör inte min ryggrad!". 4 värkar tog det innan hon fick in bedövningen och jag är verkligen nästan hysteriskt rädd för att något ska gå fel. Nu gick det bra och efter en pyttestund började värkarna släppa, men jag kände att krystreflexerna kom genast. Dessa obehagligt starka reflexer som jag så väl kom ihåg från Lukas förlossning också, och som jag hade sånt obehag för. Mitt i detta bytte jag barnmorska då den jag hade haft från början blev hastigt sjuk. När jag fått EDA:n gjordes en ny undersökning. Och hoppsan igen, öppen 8 cm!! Ville gå på toan, men barnmorskan ville inte släppa iväg mig, trodde det fanns risk för att babyn skulle födas i toaletten....:-)
Andades lustgas för att kontrollera krystreflexerna och inte ge efter för dem. För det mesta gick det bra, vissa gånger fick jag vråla ut värken för att undvika att krysta. Jag höll på att bryta armen av Martin (enl. uppgifter i efterskott) :-) Krystvärkarna var grymma, de var så starka så det kändes som om de tog över handen. Jag hade ingen möjlighet att kontrollera dem, de kontrollerade mig. Svårt att förklara, men igen, 100 ggr kraftigare och starkare än med Lukas. Efter ett tag kunde jag inte stå emot mera och barnmorskan undersökte igen -öppen 10 cm!! Huvudet stod högt uppe, och barnmorskan sade att detta var ett svårbedömt läge. För förstföderskor så tar detta skede ca en timme, för mig kunde det gå snabbare. Har ingen om hur länge det tog, men några värkar senare vill barnmorksan kolla var babyns huvud låg, och då -hoppsan - fick Martin order om att snabbt larma, för Esther var påväg ut och in kom en barnmorska och en undersköterska till. Nu var det bara att ta i och krysta så mycket jag orkade enligt barnmorskan. Kan säga att det inte behövdes någon sådan uppmaning, jag hade inte kunnat stå emot om så någon hade tryckt en pistol mot mitt huvud. Krystade 3 gånger (!), så plopp, flög prinsessan ut så att inte ens undersköterskan hann fånga henne, utan hon landade på madrassen. :-) Navelsträngen var för kort så hon kunde inte riktigt komma upp på min mage förrän Martin klippt av den. Men sedan kom detta svarthåriga underverk. En riktig liten trollunge, så underbart vacker och finlemmad, och så älskad så att hjärtat hade kunnat brista! Och någon minut senare var jag upp och gick på toa. Barnmorskan skrattade åt mig och tyckte väl jag skulle ta det lite lugnt, men jag mådde så underbart bra. Ett stygn behövde sys innan vi kunde mysa tillsammans....Hon föddes 02:57, 5½ timme efter att vi kommit in, och efter 6½ timmar med kraftiga värkar.
Vår lilla familj har de senaste veckor verkligen fått "smaka och se att HERREN är god." (Ps 34:9), ja Han är verkligen ljuvlig och min ögon tåras av tacksamhet både mot er som läser och som BETT för mig de senaste jobbiga veckorna, men framför allt av tacksamhet till himmelens och jordens Herre, som så påtagligt hört och besvarat era böner. Tack för att ni burit mina bördor!
/Carina
Idag har vi varit hos kardiologen med Esther. Allt var bra, hon ÄR spegelvänd och har ett litet hål mellan hjärtkamrarna. Men det är så pyttelitet att kardiologen trodde det skulle fixa sig själv. Vi ska på en ny undersökning efter sommaren, men troligtvis behövs inga åtgärder. Vi frågade inte, men jag antar att hålet inte har något med Situs Inversus att göra. Man bara råkade upptäcka den genom den grundliga undersökningen.
Förlossningen då? Ja, jag antar att jag hade en skolboks drömförlossning. Vi var inne på sjukhuset ett flertal gånger under förra veckan då jag började blöda, men ingen vattenavgång och blodet kom från livmodertappen, inte moderkakan. I torsdags hade jag en lugn dag, men funderade ett par gånger på eftermiddagen om jag kissade på mig lite eller om vattnet gick. Lukas, Martin och jag fördrev torsdag eftermiddag på Galaxen i Bergsjön (och träffade Ailen där :-)) och då plötsligt kände jag att nej, detta KAN inte vara kiss, måste vara vatten. Ringde specialförlossningen som ville vi skulle komma in....igen....*suck* Var less på springet och kontrollerna vid det laget, och ville helst vänta in lite värkar, men iom. att jag blödde fortsättningsvis så ville de att jag skulle komma in genast. Nåja, in en vända, ultraljudet visade tydlig minskning av fostervattnet, men inget hade hänt så vi ombads åka hem igen. Nu började jag ha ont så jag visste det var på G. Under hemkörningen ökade värkarna ordentligt. Kl. var ca 20:30 när vi kom hem och nu hade jag rejält ont och värkarna började genast komma med 2 minuters mellanrum, så det var full gas från början. Värkarna gjorde svinont och satt (liksom med Lukas) i ryggen och höfterna och Martin fick knipa för brinnkära livet om höfterna för det lättade värkarna. En halv timme orkade vi, sedan sade jag till Martin att detta inte går, vi måste åka tillbaka.
Kl. 21:30 var vi tillbaka. Skrevs in och fick genast TNS apparaten, detta underbara hjälpmedel. Martin kunde sluta knipa för värken flyttade fram till magen och jag kunde profylaxandas igenom värkarna. Stod ut kanske en timme och bad sedan om EDA (epidural) då jag var trött och värkarna verkligen var 100 ggr starkare än med Lukas. Barnmorskan tyckte vi skulle vänta men gjorde i allafall en snabb inre undersökning. Hoppsan, öppen 5 (!!) cm! Då tyckte hon ännu mera att vi skulle vänta eftersom min kropp tydligen fixade detta galant. Men jag ville inte. Kände mig trött och att jag liksom inte "hann med" vare sig värkarna, smärtan eller takten. Ville få en "paus". Narkosläkaren kunde inte komma, var upptagen med kejsarsnitt. En timme senare eller så bad jag igen om EDAn och barnmorskan frågade "men vill du verkligen ha den då?". Jaaa, tro mig, jag VILLE! Det kändes som om hon med flit "glömde" bort den för hon tyckte själv jag skulle klara mig utan den. Hon gjorde en ny undersökning och nu hade det inte hänt så mycket, fortfarande öppen 5 cm. Narkosläkaren fortfarande upptagen, så barnmorskan föreslog att jag skulle försöka med lustgasen. Den avskydde jag under Lukas' förlossning, och var väl inte så villig att prova, men gav efter. Gav den en rejäl chans under några värkar och märkte att den verkligen hjälpte! Nu kunde jag vila i sängen en stund och flåsa i lustgasen så jag var alldeles groggy och dimmig. Men den hjälpte! Men nu registrerade ctg-apparaten så svaga värkar så barnmorskan trodde inte de skulle ha någon effekt och ville att jag skulle upp och gå. Men jag orkade verkligen inte. I min lustgasfylla lovade jag att istället jogga längs korridoren när jag fått EDA:n, som kompensation, men det tyckte barnmorskan var lite överambitiöst. :-)
Flåsade lustgas ett tag, har ingen koll på tiden direkt, men kanske 1½ timme till. I kombination med TNS så gav den bra smärtlindring. Till slut kom narkosläkaren och satte in EDA, något som jag i efterhand inser att jag egentligen är livrädd för. Med Lukas kunde jag inte få EDA då det kom blod från ryggraden, och jag tror att efter det så har jag fått skräck för detta. Jag är livrädd för att bli förlamad, trots att det i princip aldrig sker. Så när någon under svinsvåra värkar ber dig ligga "aboslut blickstilla" så får jag panik. När läkaren undrade om hon fick sticka, så var det "nej, nej, det kommer en värk, rör inte min ryggrad!". 4 värkar tog det innan hon fick in bedövningen och jag är verkligen nästan hysteriskt rädd för att något ska gå fel. Nu gick det bra och efter en pyttestund började värkarna släppa, men jag kände att krystreflexerna kom genast. Dessa obehagligt starka reflexer som jag så väl kom ihåg från Lukas förlossning också, och som jag hade sånt obehag för. Mitt i detta bytte jag barnmorska då den jag hade haft från början blev hastigt sjuk. När jag fått EDA:n gjordes en ny undersökning. Och hoppsan igen, öppen 8 cm!! Ville gå på toan, men barnmorskan ville inte släppa iväg mig, trodde det fanns risk för att babyn skulle födas i toaletten....:-)
Andades lustgas för att kontrollera krystreflexerna och inte ge efter för dem. För det mesta gick det bra, vissa gånger fick jag vråla ut värken för att undvika att krysta. Jag höll på att bryta armen av Martin (enl. uppgifter i efterskott) :-) Krystvärkarna var grymma, de var så starka så det kändes som om de tog över handen. Jag hade ingen möjlighet att kontrollera dem, de kontrollerade mig. Svårt att förklara, men igen, 100 ggr kraftigare och starkare än med Lukas. Efter ett tag kunde jag inte stå emot mera och barnmorskan undersökte igen -öppen 10 cm!! Huvudet stod högt uppe, och barnmorskan sade att detta var ett svårbedömt läge. För förstföderskor så tar detta skede ca en timme, för mig kunde det gå snabbare. Har ingen om hur länge det tog, men några värkar senare vill barnmorksan kolla var babyns huvud låg, och då -hoppsan - fick Martin order om att snabbt larma, för Esther var påväg ut och in kom en barnmorska och en undersköterska till. Nu var det bara att ta i och krysta så mycket jag orkade enligt barnmorskan. Kan säga att det inte behövdes någon sådan uppmaning, jag hade inte kunnat stå emot om så någon hade tryckt en pistol mot mitt huvud. Krystade 3 gånger (!), så plopp, flög prinsessan ut så att inte ens undersköterskan hann fånga henne, utan hon landade på madrassen. :-) Navelsträngen var för kort så hon kunde inte riktigt komma upp på min mage förrän Martin klippt av den. Men sedan kom detta svarthåriga underverk. En riktig liten trollunge, så underbart vacker och finlemmad, och så älskad så att hjärtat hade kunnat brista! Och någon minut senare var jag upp och gick på toa. Barnmorskan skrattade åt mig och tyckte väl jag skulle ta det lite lugnt, men jag mådde så underbart bra. Ett stygn behövde sys innan vi kunde mysa tillsammans....Hon föddes 02:57, 5½ timme efter att vi kommit in, och efter 6½ timmar med kraftiga värkar.
Vår lilla familj har de senaste veckor verkligen fått "smaka och se att HERREN är god." (Ps 34:9), ja Han är verkligen ljuvlig och min ögon tåras av tacksamhet både mot er som läser och som BETT för mig de senaste jobbiga veckorna, men framför allt av tacksamhet till himmelens och jordens Herre, som så påtagligt hört och besvarat era böner. Tack för att ni burit mina bördor!
/Carina
Kommentarer
Postat av: Sofie
Härligt att läsa detta! Att du verkar må så bra nu efteråt också och kan njuta av lilla Esther. Hon är ju bara underbart söt! :)
Kommer ihåg er och hoppas allt går bra också i fortsättningen!
Postat av: Ia
Jätte roligt att höra att förlossningen gick bra och att du mår bra nu efteråt också. Om jag harförstått det rätt så e de ganska många barn som föds med ett litet hål i härtat, för det mesta så växer hålet igen av sig själv, så vi får tro å be att det ska gå så för Esther också. Kramar av oss
Postat av: Marika
Underbar läsning! Får än en gång konstatera att jag valt att studera ett av världens bästa yrken. :) Ber, hoppas och tror att allt fortsättningsvis ska gå bra för er allihop!
Trackback
